Det är inte alltid så lätt. För varje år blir vi äldre, vi mognar, flyttar mm. Själv tog man studenten i somras och har knappt sett röken av dem man gick i skolan med. Tycker det är så grymt tråkigt att det blir så. Man visste innerst inne att det skulle bli så men man lovade varandra hela tiden att det aldrig skulle bli så...
Jag önskar ibland att man kunde gå tillbaka till tiden då man var liten. Man hade mängder med vänner och det var lätt som en plätt att få nya. Minns när jag och mamma brukade åka till stranden. Jag som ensamt barn i familjen var rätt ensam om man säger så. Väl på stranden ville ju mamma såklart sola och jag ville bada, men det är ju inte roligt att bada själv, eller hur?
Jag brukade alltid hitta någon som verkade vara i min ålder. Jag simmade dit och började prata, minns att jag allid sa "Hej vad heter du?" . Sällan att det skulle funka när man snart är 20 år! haha. SYND DOCK!

Måste säga att jag saknar tryggheten av att bo på ett och samma ställe. Som liten bodde jag i en liten by som jag verkligen älskade. Kompisar fanns det gott om, men det var en som betydde mest för mig! Tyvärr tappade vi kontakten när jag var 10 år och flyttade.  När jag väl flyttat fick jag nya vänner men i den åldern börjar ju det där med jämförandet och bråkandet, och det märkte man ju av då alla tjejer säkert drabbades. Man bytte bästis stup i kvarten kan man säga.
Sen kom ju tiden på högstadiet, då var det ju åtminstonde bättre, men måste säga att jag har nog alltid varit mer mogen för min ålder än andra.. Har många gånger kännt mina kompisar har betett sig som skit och varit omogna, aldrig skulle väl jag göra så?

Sommarlovet efter att ha slutat 9:an väntade man på att börja gymnasiet. För var dag som gick så försvann kontakten med dem man umgicks med. Gymnasiet har nog varit den bästa tiden i livet när det gäller vänner, även om jag många gånger gråtit över att alla mina vänner har bott så långt bort. Visst ibland träffade man gamla kompisar från högstadiet, men tråkigt nog kändes dem som främlingar för mig :(
Jag kände mig så grymt ensam av att bo på ett ställe och inte ha en enda kompis att umgås med. Jag förstår verkligen hur dem som inte har några vänner alls mår. Att dem står ut med det kan jag inte förstå.

Den bästa tiden i mitt liv var när jag och min bästa vän fick hyra en lägenhet i Halmstad ihop. Saknar dem tiden som f*n!
Har aldrig mått så bra! Det var även då jag fann kärleken till min Patric<3
Vi hyrde bara lägenheten fram till sommarlovet sen var det som innan igen, fast nu hade jag Patric iaf:)
I september i början av 3:an bestämde vi oss för att flytta ihop så då flyttade jag till Ljungby. Återigen bodde jag långt ifrån mina vänner och kände ingen där jag bodde. Så många tårar som har fallit för detta. Men måste säga att det känns så grymt skönt att veta att Patric stöttar mig.
Angelica min vän.. Du betyder så mycket för mig! Vi träffas alldeles för sällan, men jag förstår, vi bor nästan 15 mil ifrån varandra och både du och jag jobbar. Vi måste ta tag i att träffas mer!!

 Usch nu låter allt väldigt negativt, känner att jag måste få till något mer positivt nu. Min bästa vän som jag umgicks med som liten börjar plugga i Växjö, 5 mil härifrån. Kan ni tänka er? Har träffat henne några gånger och det känns så himla bra! Visst har vi båda ändrats, men man e ju fortfarande samma person om man säger så.

Det där med vänner är verkligen svårt... Man måste hålla i dem man har!

<3